Känslor en lördagskväll
Ibland kan man få höra något, ifrån någon, som gör en så ledsen att allt knyter sig innombords. Någon som känner igen sig?
En kommentar, som kanske inte ens var menad som något illa, men som ändå gör så ont att hela ens inre väsen förvandlas till sten.
Man kan inte ens säga något, för man är som förlamad. Inte gråta, fast det kanske är precis det som man skulle behöva. Tårarna har frusit till is.
Och efter ett par veckor så har paralyseringen fortfarande inte släppt, man kan fortfarande inte gråta, släppa det och gå vidare.
Inte när det var en av de viktigaste personerna som funnits i ens liv, som yttrade de där orden.
En människa som man tillbringat livet med att se upp till och som man enbart har velat att den ska vara stolt över en. Men som man tydligen aldrig lyckats med.
Den där lilla meningen som förändrade allt.
Man skulle kunna tro att denna människan borde känna en ,efter en hel livstid, men ack vad fel man tydligen kan ha. Att inte ha en aning om hur det känns för en, hur man känner och tycker, vad som egentligen är viktigt och betyder något.
Och inte klarar jag av att säga något, eller om jag ens vill längre. Det känns så meningslöst att ens försöka. Man kan väl knappast tvinga eller övertyga någon att känna och tycka likadant som en själv.... Men ont gör det!
Jag vet inte riktigt själv hur jag ska bli fri från känslorna detta har framkallat hos mig. Jag vill skrika och gråta,samtidigt dom jag bara vill kunna rycka på axlarna och säga wtf! Men det går inte!
Jag tror aldrig att jag känt mig så övergiven,isolerad,utstött och ensam.
De som håller mig uppe just nu är mina älskade barn och min totalt underbara sambo. Utan dem hade jag nog gett upp helt.
Men det är väl bara att jobba på och hoppas på att det gör mindre ont med tiden. Men vissa sår tror jag aldrig läker. Inget kan såra en som ord...