Neonii´s

Den som inte är beredd på att vara öppensinnad och bara är ute efter att döma, kan ju sluta läsa nu. Så har jag besparat er något. 

Sanningen är den att jag mår verkligen inte bra. Utåt sett är jag superglad, positiv och alltid på topp. Men inuti är allt totalt kaos. De senaste månaderna har bara blivit värre, även om jag är jäkligt bra på att dölja det. Jag kan inte helt säga när jag började må såhär, men det har iaf hållit på i mer än halva mitt liv . 

Alla som känner mig vet att jag är väldigt utseendefixerad,detta har jag inte ett problem i världen att erkänna. Vad de flesta inte vet dock är att jag också har en väldigt stor fixering vid min vikt. Till den grad att detta påverkar mig själv och min vardag väldigt negativt. Lite viktfixering har väl alla, tänker ni. Inte så farligt. 

Men när man knappt klarar av att ta på sin egen kropp när man duschar, när man helst inte vill gå utanför dörren för att man inbillar sig att alla som ser en stirrar och dömer,när man inte kan se det andra ser, utan bara ser en stor fet blobb i spegeln, hur mycket man än tappar i vikt, så är det kanske en annan femma. 

Då ska tilläggas att jag egentligen inte är vidare överviktig. Jag är 169 cm lång och väger idag 67 kilo och har strl medium. Det är 6 kilo mer än vad jag vägde innan jag fick min son som snart fyller 2. Men min knäppa hjärna säger till mig att jag är gigantisk . Att jag är totalt värdelös som person för att jag "tillåter" mig mig själv att se ut så här. Och med dessa tankar får man bara sämre och sämre självkänsla, man blir paranoid och extremt osäker på allt och alla i sin omgivning. Jag har t.o.m ifrågasatt min förmåga som förälder och sambo, p.g.a denna osäkerhet. 

Jag vet, det låter helt sinnessjukt när man inte lider utav denna vanföreställning, men detta är min vardag. Allt detta under alla dessa år,tillsammans med livets motgångar, har gjort att jag snart har nått en botten. Sedan nyår ungefär har jag haft ganska rejäla panikångestattacker . Till att börja med har det varit sporadiskt, men nu kan de komma väldigt regelbundet och av knappt ingen anledning. Oerhört jobbigt att försöka kontrollera sig själv, ibland hela dagar. Att börja gråta för ingenting. Att känna att man gett upp och är helt värdelös. Och att ha en "spärr" om gör att men inte kan prata om det, för att det blir en form av att erkänna hur knäpp och märklig man är. Så man håller tyst och mår ännu sämre dag för dag. 

Nej, jag skadar inte mig själv på något vis ,jag svälter inte mig själv, stoppar inga fingrar i halsen eller något liknande. Jag är heller inte självmordsbenägen ,jag mår helt enkelt inte bra bara. Jag försöker verkligen att gå ner mina sista kilon på att bra sätt, men det är svårt att låta bli att överdriva och tokbanta när man ALDRIG kan vara nöjd med sig själv. 

Detta ,och mycket fler känslor som jag inte har möjlighet att sätta ord på,är vad jag krigar mot dag in och dag ut. Men ändå gömmer man undan det och sätter upp en väldigt positiv fasad utåt, och lider som sjutton i tysthet. Vad dum man är egentligen ....

Att jag ville komma ut med detta här, är att då behöver jag inte bära det helt själv längre. Men jag hade aldrig klarat av att tala om det in persona,  där kommer den där spärren in igen. Och man skäms, konstigt nog,för att man inte klarar av att må bra. 

Döm inte ut mig helt nu, allt är inte bara en fasad. Den personen jag visar är verkligen vem jag är,men kanske är jag inte alltid lika glad som jag påstår.... Och kanske kan ni ha förståelse för att jag drar mig undan världen ibland.

Nu ska jag bita ihop mitt allvar och ta mig samman så jag kommer in i duschen .

Tackar ödmjukt för de som orkade läsa mitt osammanhängande inlägg. 

Puss på er!